SofiaNilsson

 

 

 

 

 

Jag har en morgonrutin, den ser likadan ut oberoende dag. Vaknar, läser igenom allt intressant på mobilen (aftonbladet, twitter, nt, nlt och några bloggar), duschar, käkar frukost (dricker alltid te med honung) och sen någon aktivitetet. Det sker nästan aldrig att jag tar på mig någonting och går upp, men idag gjorde jag det. Min morgonrutin rubbades men jag dricker mitt te ändå. De senaste dagarna har jag blivit mer omotiverad och känt mig rastlös. Det blir man väl om man gått hemma alldeles för länge, samtidigt har jag ju ett extra jobb som kan innebära att jag jobbar en till två dagar i veckan. Det är som om min morgonrutin har varit ett måste för att få upp mig på morgonen. Få mig att se lite fräschare ut om något skulle hända.

Men inget har hänt, så nu struntar jag i detta.

Igår kände jag för att flytta hem alla saker och dra ut på en lång resa genom olika länder. Nu känns det mer som ett sätt att fly från vardagen och de problem som jag uppfattar att jag har. Jag tycker att det är väldigt enkelt att känna sig hopplös som individ, nästintill misslyckad.

21 dagar har gått på det nya året och jag gör inget mer än att sitta hemma, vänta på att få veta när man ska jobba nästa gång, söka jobb och läser böcker eller tittar på TV.

 

Idag är jag lite piggare än igår, dock så är jag förkyld och en aning seg. Jag klappar mig själv på axeln att jag ens orkade ta på mig fina kläder och se ut som människa. Det bästa med att vara sjuk/förkyld är ju att man får gå ner sig men idag kände jag för att vara lite mer fin.

Vad händer här hemma? Inget speciellt, tog mig igenom den del av vårt diskberg, käkat frulle och nu sökte jag precis ett jobb. Solen lyser mig i ansiktet och det känns som om våren är här, men sen tittar man ut och ser snön - besvikelse.

 

Nu ska jag vara lite mer seriöst. Mest för att jag oftast endast pratar om mig själv här tänkte jag ta upp två saker som jag tycker är sjukt jobbigt men också sjukt fel. I media har man skrivit väldigt mycket om Laila Bagges åsikt om den hemlöse med telefon. Det andra ämnet jag tar upp är arbetslöshet hos svenska folket 2013. Jonas och jag har diskuterat båda dessa saker, men det som skiljer oss störst åt är när det kommer till Laila Bagges åsikt. Jag följer hennes blogg och tycker allmänt bra om henne, men nu tappade även jag lite av mitt goda intryck av henne. Jonas däremot är hårdare och tycker att hon är en idiot. För att skapa mig mer kött på benen gick jag in i hennes kommentarer för att se vad människor tyckte. Då jag är en person som vill säga vad jag tycker och tänker så kommenterade jag på hennes blogg. Första - men också sista gången. Värt att notera innan! Jag försvarar inte hennes åsikt, jag håller med att åsikten kan säga mycket om henne men hon uttrycker den på ett forum som är hennes eget. Likt jag, jag skriver exakt vad jag tycker här och står för den. Däremot skulle jag tänka steget längre än henne om jag skulle publicera en text och jag är en offentlig person...
Jag skrev följande:

"De flesta av dessa kommentarer här är fyllda av stark kritik. Där åsikterna kastas till höger och vänster. När jag läser de inlägg som Laila skrivit om den hemlöse men också det media valt att plocka ut så förstår man att Laila hamnat i klistret.
Vi verkar dock glömma att hon uttalade sig om vad hon tänkte – i en blogg som faktiskt bara representerar hennes åsikter.Vi som väljer att läsa bloggen måste, tyvärr även om vi inte håller med, respektera att detta är en individs åsikt.
Idag är det svårt att prata om olika människors utsattheter (ta ex. uppdrag gransknings program igår om barnfattigdom som ytterligare exempel), på hur fel det kan bli beroende på hur vi väljer att formulera oss alternativ vilken ståndpunkt som genomsyrar. Jag förstår att man ifrågasätter en hemlös med en mobil i första hand, men man måste också ta tanken ett varv till. Varför har den mobil? Då inser man kanske att mobilen är nödvändig, en livlina mot kontakt med sina barn, man kan ringa polis/ambulans etc. Just den dagen när Laila åkte förbi så pratade kanske mannen/kvinnan med sina barn eller att det var någon som ringde för att kolla så att man mådde bra. Att man för tankarna till organiserad tiggeri, har jag också förståelse för. Jag tror dock på tilltro, att man tror att det är en hemlös som faktiskt sitter där och ingen som jobbar för någon.

Jag tror att det inte bara är Laila som dömer för fort, det är väldigt lätt att göra det själv. Det finns sammanhang där jag uppfattat något som fel, men som efter en stunds reflektion insett att jag har fel. Dock har jag inte publicerat min åsikt men min reflektion och min undran. Laila har förstått sitt misstag även om hennes misstag har nått hela svenska folket.

I detta kommentarsfält finns det åsikter som har tänkts igenom och de som kastar ur sig hur dåligt detta är utan att egentligen föra fram någon diskussion om vad som de upplever som fel i inlägget. Fokuset ligger istället på personangrepp, är man bättre som människa då? Bättre än Laila och hennes misstag i ett inlägg?

Nej. Tyvärr inte.

Laila kunde valt en annan formulering där hon istället kunde tagit en kritisk syn på det hela istället men nu är skadan skedd. I dagens samhälle verkar det som att det inte går att diskutera något heller utan att hela svenska folket är efter en där man ska förklara hur fel man har. Det är väl bra med diskussion? Annars skapar det problem som med ex. regeringen som väljer att inte diskuterar invandrarpolitiken men som gör att ex. SD får mer stöd (detta är också vad jag tror). Vårt samhälle är bristfälligt, där fattigdom och hemlöshet också kan innebära många saker. Vi väger in olika saker i våra tolkningar, detta gör att det ständigt kommer vara åsikter om detta. Men det ska också kunna diskuteras av alla, utan att alla förklarar hur dum man är. Genom diskussion skapas det mer förståelse och vägar till att bygga men också förbättra förhållanden för andra.

Det jag vill säga med min kommentar är att det känns som många bara spottar ur sig kommentarer för att det är enkelt att gömma sig bakom dom. Man kan ju också vara extra hård och kalla sig för anonym. Man kanske ska ta en vända till och faktiskt själv inta en kritisk syn på vad som faktiskt sägs, för alla vi har våra åsikter – vädra dem för all del. Men din åsikt är inte mer värd än någon annans, då kan du inte heller när du framför din åsikt kasta skit på andra för deras.."

Kommentaren speglar ganska bra hur jag resonerar i många fall.

---

Nu ska jag komma fram till det andra ämnet som stör mig bekymrat. Arbetslöshet. Det finns inget mer jobbigt för en individ som drabbas av detta eller som redan är fast i det. Jag vet fortfarande inte om jag räknar mig som arbetslös trots min timanställning hos min klasskamrat. Däremot känner jag med i de känslor som uppstår. Arbetslösheten ska bara öka nu, fortsätta såhär tills nästa år. Ett helt år ska det vara såhär. Arbetslösheten ökar.

Jag kan förstå att många ligger sömnlösa och undrar hur man ska klara av räkningarna. Känslan av att kunna betala för aktiviteter som gör en lycklig. Min sömnlöshet handlar också mycket om hur svårt det är att få ett bra jobb och erbjudas en fastanställning. Tittar man på platsbanken så ser jag att timanställningar men också deltidsanställningar har ökat. Jag förstår. Det är väldigt svårt att vara positivt gentemot detta. Jag är inte det. Jag har vänner som inte heller är det. Det som känns konstigt är att arbetsförmedlingen finns till för alla, men jag kan tycka att de egentligen är en förlängd arm för de som har svårast att ta sig in på arbetsmarknaden, exempelvis de som nyss kommit hit, som inte har en högskoleutbildning eller drabbats av arbetslöshet. Visst är det tillför alla men det var som jag sa till Jonas när vi diskutera detta, att de med akademisk utbildning är ju dom som ska klara av att ta sig an arbetsmarknaden utan hjälp. Där de andra ska få hjälp med att eventuellt vidarutbilda sig etc. Men nu när jag har examen kan jag inte råka att tycka att min tidigare åsikt är lam. För man söker inte alls de med akademisk utbildning, nej man söker en med akademisk utbildning (helst) men mest av allt de med hög arbetslivserfarenhet. Så du som akademiker behöver nog arbetsförmedlingen också.

Jag har dock valt att inte skriva in mig. För mig så innebär det en sista utväg. Det finns även andra känslor som gör att jag inte heller vill titta åt det hållet. Kanske har det med stolthet att göra, en snobbighet som universitetet har gett mig? Jag vet inte.

Jag vet bara att om arbetslösheten ökar kommer allt fler att gå under. Fattigdom kanske blir ett begrepp som kommer att användas i media. Sverige som upplevs som ett hårt land med ex. alla som är sjuka som tvingas till arbete kommer få ett hårdare slag men också skal om arbetslösheten ökar. Vilket är synd.

SOFIA

Vaknade med en fruktansvärd huvudvärk som också hade tagit fäste bakom ögonen. Jag trodde att jag ännu en gång hade drabbats utav migrän, så jag gjorde "ljus-testet". Stirrade rakt in i lampan och drabbas man av smärta - migrän. Till min stora glädje kom det ingen smärta, så jag skuttade in i duschen och tog på mig lite goskläder. Tog mig igenom en omgång av diskberget vi samlat på oss, men då kände jag hur hela kroppen skrek "lägg dig ner". Tog med mig en kopp te och en smörgås och gosade ner mig i soffan.

Nu ligger jag i soffan, har fått ställa in morgondagens aktiviteter och känner mig dålig. Huvudvärken är inte lika kraftig men tillräcklig för att jag inte ska kunna höra mina egna tankar. Jag tycker ändå att det är ganska okej att få vara sjuk idag. Jag har redan fixat i ordning allt som behövs denna vecka. Nu kan jag bara ligga i soffan utan bry mig om saker.

Samtidigt blir man också sjukt uttråkad, så i min tristess så ska jag bläddra runt på nätet nu.

Jag gillar att sätta ord på mina känslor som jag har, mest för att få omgivningen att förstå alternativ relatera till hur jag känner mig. För ett par dagar sen kom jag på en ganska bra beskrivning på hur hösten men också starten på detta år, jag har ett hundår! Även om det inte riktigt har gått ett år, så är det ett hundår. Allt som behövs just nu är att det lossnar för mig på olika nivåer, men nu står det ganska still.

Har sovit jättedåligt i natt, vaknade ett par gånger och nu känner jag mig helt slut. Jag valde ändå att gå upp vid åtta - viktigt att få tillbaka lite rutin i vardagen även om jag inte gör allt för mycket på dagarna. Igår jobbade jag, alltid samma tid. 14-22. En helt okej tid, jag kan jobba hemifrån så det är ganska skönt. Eftersom jag är ledig idag så hade jag tänkt passa på att smita bort till universitetet och få ut en del papper till examensansökan och lite kopier på arbetsintyg etc. DOCK! så snöar det ute, vackra stora snöflingor men det tar emot att gå iväg. Det är inte plogat och mina vinterskor står nere i källaren. Jag var ganska naiv sist jag städade och trodde faktiskt att jag skulle klara mig med bara höstskorna men fel hade jag.

Snart kommer Sara hit och ska hämta jobbtelefonen. Ska försöka köra en omgång yoga, ta en dusch och käka en lång och stor frukost. Jag överväger om jag ska hämta termobyxorna och vinterskorna igen... förhoppningsvis så är det bättre väder imorn men jag behöver nog mina vinterkläder ändå.

 

Dags att återgå till hundåret!

Jag var inne på att jag skulle fira med kalas hemma hos mamma. När dagen dock närmade sig så tänkte jag inte mer på det. I torsdags tog jag min examen, jag hörde bara av mig till mamma om den goda nyheten. Jonas visste om det också, men han jobbade så vi kunde inte fira. Jag fick ett grattis och en puss i pannan men det är inte fy skam det heller. Men igår bjöd Jonas mig på en examenslunch, vi åt en god carbonara med hembakat bröd till. Vi åkte till Emilie och Pelle som bjöd på fika och lite skitsnack. Men kvällen spenderade vi hemma, med en god pizza och på spåret. Ett blombud kom vid klockan 18 och gav mig en vacker tulpanbukett, buketten var från Jonas mamma och hennes respektive. Jag som äääälskar tulpaner!

Jag är rätt nöjd med mitt firande, jag tillbringade dagen med den jag tycker om mest (Jonas om någon inte förstod det) och vi gjorde det jag tyckte var kul...

 

Idag är det lördag. Jag har varit uppe sen 10, men jag försöker fortfarande få upp Jonas. Vi behöver handla lite mat till vårt tomma kylskåp och skidorna börjar snart. Jag har lite paket att hämta ut också. Men ska ge det en chans till att tjata på Jonas!

 

Trevlig helg!

 

 

Nu har januari verkligen kommit igång, många är tillbaka på jobbet idag och nu händer det ingenting mer i månaden. Nej, jag skojade bara. Men jag har alltid haft svårt för januari, den känns som en utfyllning för att få ha 12 månader på året.Vädret är opålitlig och man allt tråkig händer oftast i denna månaden.

Det som är positivt just nu är faktiskt att snön har smält och man kan se både asfalt och gräs - najs.

Dagen till ära, så kände jag för att göra mig lite extra vacker idag. Håret lockades, ansiktet fylldes med en helsminkning (annars kör jag bara BB-creme med liten touche of rouge) och en fin tunika med coola leggins. Det kändes hel rätt när jag hade gjort mig fin. Nu är jag på jobbet, sedan fyra timmar tillbaka, där jag sitter på kontoret och bara njuter av min egen skönhet. Det är ack för sällan nu för tiden där jag tillåter mig själv att se ut som människa. Att få vara "nedklädd" är ganska skönt ibland det också.

 

Det har varit en bra helg, en sista helg innan Jonas skulle börja jobba. Vi har mest spenderat tid i soffan och tittat på skidor men vi har också gått promenader. Jag tog tag i träningen igen den 1 januari, likt många andra. Dock så tillhör träningen inte mitt nyårslöfte i år, har egentligen inte avlagt några löften mer mål. Jag hade ju träningsmål förra året att jag skulle bli av med 3 kg överskott som min kropp hade - jag lyckades. I år har jag en annan strategi när det kommer till träningsmål, jag vill träna lite oftare och kombinerat. Men också att maten ska bli lite mer varierande. Maten har ju egentligen ingenting med träningen att göra men mer att vi ska hitta nya maträtter!

Tillbaka till att Jonas och jag var ute och gick i helgen, är att jag hade faktiskt tänkt skjuta på promenadbiten till februari för att jag tyckte att det var för kallt nu. Men Jonas kastade ut oss och det var ganska skönt att få komma ut i friska luften. Dock hade jag planer att endast träna yoga 3 ggr i veckan månad men nu blir det lite ändringar... nu ska jag varva det med att ut och gå med Jonas !

Man glömmer ganska lätt hur skönt det är att få röra på sig och få svettas. Jag har till och med börja gå till jobbet, det tar 30 min och är 3,1 km. Lite tråkig träningsprat, låter nästan som det enda jag gör är att röra på mig men vardagsmotion är också skönt :)

 

Nu ska jag käka lite mat och fortsätta jobba!

Trevlig kväll

 

 

Sitter och lägger in låtar på Itunes från skivor, ramlade då över Gyllene Tiders skiva som de släppte typ 2004 (?). Jag minns att vi brukade lyssna på den hemma hos Frida och sjunga med, eller bara lyssna när Gessle sjöng om kärlek, lycka och olycka. Favoritlåten på skivan var alltid "ordinärt mirakel". Det finns många bra låtar med som jag bara måste få med nu :)

Jag har sedan några dagar tillbaka varit lite nostalgisk. Texten från Coldplay påminner mig väldigt mycket om hemma. Jag vet inte varför..det finns ju egentligen inget jag saknar eller behöver därifrån. Kanske bara är helt utform?

 

Jag ska nog fortsätta att minnas och hoppas att jag vet vad det är jag vill ha snart.

Come up to meet you,
Tell you I'm sorry,
You don't know how lovely you are.

I had to find you,
Tell you I need you,
Tell you I set you apart.

Tell me your secrets,
And ask me your questions,
Oh let's go back to the start.

Runnin' in circles,
Comin' up tails,
Heads on a science apart.

Nobody said it was easy,
It's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard.
Oh take me back to the start.

I was just guessin',
At numbers and figures,
Pullin' the puzzles apart.

Questions of science,
Science and progress,
Do not speak as loud as my heart.

Tell me you love me,
Come back and haunt me,
Oh, what a rush to the start.

Runnin' in circles,
Chasin' our tails,
Comin' back as we are.

Nobody said it was easy,
Oh it's such a shame for us to part.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be so hard.
I'm goin' back to the start.

Oh ooh ooh ooh ooh ohh,
Ah ooh ooh ooh ooh ooh,
Oh ooh ooh ooh ooh ohh,
Oh ooh ooh ooh ooh ohh.

Då blev det 2013 inatt, jag var aldrig vaken till tolvslaget. Låg och sov, väldigt gott medan Jonas spelade tv-spel. Vi hade en trevlig dag, såg på hockeyn och förberedde maten för kvällen. Menyn bestod av vitlöksgratinerad hummer till förrätt och oxfile med ugnsvarm potatis till varmrätt. Efterrätten bestod av chips, godis och bingolotto. Jonas tyckte det var pinsamt när jag Twittrade ut en bild på hur våran kväll såg ut, men jag tycker snarare att det är fullt normalt att sitta hemma en nyårsafton och bara ta dagen som den är.

Nu är jag ensam uppe den 1 januari 2013 och har en stund för mig själv. Jag har tagit upp träningen igen, men eftersom jag inte köpt nya gympaskor att ut och gå i så får jag nöja mig med yoga. Brukar kombinera dessa, ut och gå 2 gg i veckan och yoga 1-2 gg. Yoga är riktigt skönt för kroppen, jag kände imorse att hela min kropp har saknat det! Nu ska jag strax hoppa in i duschen, ska bara blogga färdigt och äta upp min frukost. Jag ska jobba ikväll (13.30-22.30) så måste fixa mig så jag kan åka iväg.

Jonas ska ha en stund för sig själv när jag har åkt, det innefattar ligga i soffan och spela så mycket tv-spel att han stupar.

 

Jag ser att snön har försvunnit på vissa fläckar, utanför vårt fönster ser man asfalt och gräset. Jag hoppas att det inte blir någon mer snö nu. Januari och februari månad kan bli gråa och sega då... Jag föredrar 2-5 grader månaden ut men sen kan den få höjas så att våren kan få komma. Det ser varje fall ut att bli en fin dag, himlen är blå och man kan ana solen.

 

Gott nytt år allesammans och hoppas att gårdagen var något att hänga i granen :)