SofiaNilsson

Det har varit en ganska okej start på denna veckan. Första veckan som jag faktiskt inte har några riktiga måsten med arbete eller att vara hundvakt. Jag trodde faktiskt att jag skulle bli mer rastlös men jag har nog inte hunnit bli det. Har en stor uppgift i skolan som ska in början på nästa vecka (som jag nu fick veta inte är betygsgrundande) så jag har suttit med den samt läst in material till de kommande föreläsningarna. Var nere på stan och fikade med Sara också vilket alltid inspirerar mig. Vilken människa hon är egentligen! Efter uppsatsskrivningen, hennes graviditet samt hennes inställning får mig att alltid tänka om. Hon är verkligen duktig på att peppa och få en att bli lite mer sugen på att plugga.

Jag är ju inne i det sista nu. Om exakt 11 veckor avslutas min kurs och jag blir legitimerad beteendevetare. Tyvärr, kan jag inte låta bli att tycka allting är en aning meningslöst och tröttsamt. Det blir lätt att man skulle kunna släppa allt för att ge sig ut och jobba. Jag har därför valt bort vissa saker som egentligen kan vara nyttigt och det är att inte lägga ner så mycket tid på att söka jobb innan tentorna är avklarade. Kursen har lagt två tentor under oktober och november sedan är det bara finlir kvar (en hemtenta och gruppuppgift). Nu är ju ena tentan klar så efter den andra kommer jag att aktivt söka jobb igen.

Det är ganska intressant hur allting formar sig.

Av det som är kvar den här veckan så vankas det jobb. Kolmården har ju öppet nu över Halloween så där kommer jag att befinna mig. Ska passa på att plugga lite också när det finns tid över.

 

Måste springa bort till tvättstugan och starta en ny maskin.

Jag lider av en magsjukdom som heter IBS och har varit diagnoserad med sjukdomen i mer än två år. Jag har känt av symptomen i över tre år - till och från. Läkarna tror att den utbröts i samband med min utbrändhet 2009. Anledingen till att jag skriver om detta idag är för att jag fick en tidningsartikel hemskickad till mig om hur en kvinna lyckades bli av med sin IBS på en vecka genom en IBS-skola som en dietist sköter.

Artikeln skickades utav en vän till mamma som har intresserat sig av sjukdomen. Mamma har själv försökt finna botmedel mot min (och min lilla systers) magsjukdom - skickat artiklar och mediciner. Jag försökte länge att förklara hur jag upplevde dessa artiklar och vad jag anser om att prova mediciner.

Mamma valde att sluta hjälpa till (även om det låter konstigt). Jag kan förstå att man vill hjälpa till för de smärtor man få genomgå är inte okej. Smärtorna kan gå från litet aj till ren lidelse. I ren frustration har jag själv skrikit ut min smärta och önskat ett annat liv. Jag har också försökt avstå från mat för att då kan det inte göra mig illa. Vilket jag tror många med sjukdomen känner igen sig i. Det är lättare att inte äta någonting alls!!

 

De flesta med IBS söker hjälp, vilket också jag gjorde. Jag fick remiss till en dietist som skulle hjälpa mig att må bättre genom att få mig att förstå att jag inbillar mig min sjukdom. Smärtan orsakar jag själv genom att äta och tänka: "nu kommer jag få ont". Ingen med IBS skapar sina smärtor medvetet. Att det finns i sitt huvud beror på erfarenheten. Jag kan åka förbi ställen där jag vet att jag mått dåligt på och bli orolig. Börja tänka i banor att jag hoppas att jag inte får ont i magen men smärtan uppkommer inte av tankekraft. Mina smärtor beror ofta på negativ stress, orolighet och ångest. Jag har också lärt mig vilken typ av mat jag kan äta och vad jag inte kan äta. Att motionerna INNAN maten gör magen jätte glad.

Utifrån mina egna erfarenheter kan jag inte låta bli att skratta åt dietister som säger vad du kan och inte kan äta med IBS. Det exempelvis min lilla syster kan - kan inte jag och tvärtom. Symptomen skiljer sig och jag har lärt mig att leva med min sjukdom. Även om det innebär att jag måste hoppa över aktiviteter, veta vart det finns toaletter, har jag 5 kr i plånboken etc. Jag kan ha extremt fina periode också,  där jag kan äta vad som helst, utan att behöva ha IBS-värkar.

 

Jag tror på att vi alla måste finna våra egna vägar till ett bättre mående och om det ger oss 5 minuter utan värk så är det stort nog.

 

SOFIA

 

Äntligen är jag hemma igen. Även om det känns en smula ovant att få gå omkring i lägenheten och (äntligen) träffa Jonas så känns det skönt. Landningen här hemma blir lite intensiv. Hann knappt prata med Jonas innan det var dags att lägga sig för att orka gå upp tidigt idag. Imorse åkte jag, Frederik och Olivia ner till Tranås för att hänga med Andreas men också gå på Cheap Mondayutförsäljning. Vi gjorde det i våras och nu var det dags för en reunion tyckte vi.

Det var ganska okej med grejor, jag upplevde att det var bättre förra gången men jag kom hem med saker som jag ville och kom undan ganska billigt också. De t-shirtar jag använder kommer mestadels från CM, jag trivs bäst i dem samt att jag älskar döskallar. Kom nyss hem faktiskt och känner mig oerhört trött. Jag ska egentligen sätta mig och plugga men kommer att skjuta på det tills imorn när jag är lite piggare.. Ska pyssla med annat istället..

Imorgon blir det middag med Emilie och Pelle, vilket ska bli jätte kul och mysigt. Det var ett tag sen vi alla sågs. På lördag blir det en sväng mot M&M.

Söndagen blir vilodagen, dock finns det saker vi måste fixa i hushållet. Nu när Jonas har levt ensam i över en vecka så finns det brist på saker/mat etc. som ska fixas nu när jag kommit hem.

 

Jag längtar faktiskt just nu efter att få sova en bit och kunna prata lite längre med Jonas. Kanske ikväll, kanske imorn.

 

Trevlig kväll..

Snart är det dags för mig att åka hem, kan inte låta bli att tänka äntligen. Egentligen har jag inte gjort så mycket mer än att plugga, mysa med hunden och varit ute och gått. Jonas tyckte att det skulle vara bra för mig att få en möjlighet att vara själv. Jag trodde att han menade att jag skulle reda upp mitt kaos som jag har i huvudet. De tankar som jag har krävde svar och riktlinjer NU medan jag tröttare än förut står helt tomhänt. Om jag inte kan ge mig själv några svar hur kan då tillfället vara bra?

Jag förstår, dock, idag att han menade nog möjligheten att få vara ensam och andas. Att få va.

Veckan har ju mestadels bestått av meningslösa aktiviteter för de vänner jag ville träffa har inte befunnit sig i stan och de jag trodde jag skulle träffa.. Ja, det är en hel annan historia.

Visst har man också levt så, ovetandes om vad omvärlden berättade eller metoden den valde för att krossa dig. Lugn min vän, jag bara berättar - min metod är ännu inte vald.

Jag har bara inte heller bestämt vilken sida jag vill stå på. Besvikelse är en känsla jag oklär i.

 

Vad har jag lärt mig? Det som en gång var kul kan idag vara mer besvärligt och bidra till negativa känslor.

Jag tror att det är dags att åka till Norrköping nu.

 

Efter några sömnlösa nätter har jag nästan samlat mig.

Av mitt tidigare inlägg kan man nästan höra undertonen av ett ogillande mot allt här hemma. Nästan helt sant. Det finns också de saker som jag inte kan vara utan.

 

Det härliga med att vara lite äldre är alla problem som tycks bli fler och fler. Vissa klarar av att skapa sina egna bekymmer hela tiden medan andra ofrivilligt går dem tillmötes. Jag befinner mig någonstans där mitt i mellan.

W och jag diskuterade detta igår. Alla problem som blir ännu större av andras frågor. Större kaos än det man redan sitter i.

Så nu sitter jag här i flickrummet igen och undrar om jag har några svar på alla frågor. Tystnaden som uppstod förklarade tydligt för mig att det inte finns några svar. Jag som måste få lite vägledning här och nu!

Jag öppnar istället mitt I-tunesbiblioteket ovetandes om vad jag ska finna. DÄR, finns min gamla musiklista orörd. Om min högstadie och gymnasietid ska förklaras är det bara att titta igenom listan. Låtar kopplade till minnen jag aldrig trodde jag skulle bli av med. En gammal vän, vi kallar honom B, sa alltid att min musik var dyster. Jag älskar't!

När jag hör tonerna av Fall Out Boy som sjunger "I'm a lawyer with the way I'm always trying to get you off (Me & You)" eller Tommy Körberg som skriker ut "Fait Accompli" - vet jag att åren har lagt sig.

 

När allting kommer omkring så är allting som finns här bakom ett minne blott och nya härliga minnen lägger sig över det andra.  

Jag får alltid skumma känslor i kroppen när jag kommer "hem". Lidköping, staden där jag växte upp och blev nästintill den jag är idag. Ändå kan jag inte mer än att längta härifrån varenda gång, ganska konstig det där egentligen. Det finns många som älskar att komma hem, visa vad de gjort och gå tillbaks till det gamla. Tänk, jag som alltid var så centrumkåt tidigare, anser bara nu att det är meningslöst att gå tillbaka. Vad ska jag visa alternativ bevisa?

Det är väl därför man blir utfrågad på så mycket som går? När jag tänker på frågan, minns jag ett tillfälle som jag och R hamnade i. Där han, trots att det tog en stund för honom att erkänna, tyckte det var viktigt att visa att man ÄR någon och att man inte bor kvar. Själv befinner jag mig tudelad, visst vill man trycka till och visa att man inte är den som blev kvar. Samtidigt kan jag inte låta bli att älska känslan av att Ingen vet att jag är här, jag kan - om jag vill - överraska.

Men nu är jag här hemma. Jag är inte här under en dag eller helg utan för en hel vecka. Detta innebär att jag konfronteras med dessa skumma känslor, ser mig extra mycket omkring på gatorna där jag går och hjärtat slår dubbla slag. Är det nu man ska ta sig igenom det gamla och hoppas på att allt är glömt och förlåtet? Eller är det i dessa stunder man ska vara vuxen och visa att jag inte är gamla Sofia Nilsson utan att jag är en individ där ingen egentligen känner en längre?

På något sätt kanske R har rätt, alla vill vi kanske på olika vis visa att jag är mycket mer än den jag var förut. Kanske entrar centrumkåtheten på andra sätt nu även om jag anser att jag använder mig av andra metoder som - anonymitet. Facebook ger mig därför försprång. Jag slipper alla vänner och ovänner som vet vart jag befinner mig, att de sett mig eller hur jag lever just nu. Poängen är väl att få kasta paj i ansiktetet på alla och säga att jag är bättre än Alla Er Tillsammans?

 

Nu går jag igenom alla kort på datorn i mitt gamla flickerum och minns tillbaka, ändå, på min underbara tid här i Lilla Lidköping. Allting börjar ju med tiden att klarna och visst finner jag alla tillfällen jag spenderade på korten som roliga. Men det är ju nu mitt roliga återgår, där jag lever ett eget liv i en annan stad där jag faktiskt känner nya individer som inte vet vem jag var innan utan vem jag är nu. De innebär en helt annan värld är den som finns i Lidköping.

 

SOFIA

Har under en längre tid nu varit stressad. Känslan är jämnt detsamma, det känns som om kroppen kommer att explodera när som helst. Nu börjar det gå ner igen men det kommer smygandes när jag konfronteras med beslut som jag just nu inte orkar ta.

Tillvaron är ganska så seg också. Jag jobbar, pluggar och försöker ta mig igenom saker som måste göras. Måste med ett stort M.

När jag tar mig igenom den här veckan väntas andra projekt men sedan - då ska jag återgå till mitt trista studentliv. Där jag endast pluggar och ser på TV, beklagar över att jag inte har något jobb (när jag egentligen bara njuter av att ha lite att göra men tänker på framtiden) och tankar på framtiden.

 

Jag är lite rörig i tankarna vilket gör inlägget konstig.

Det ordnar sig!

Nu har jag det lite mycket på min tallrik då jag jobbar, pluggar och håller på att strukturera upp olika saker. Detta innebär att jag knappt kommer att vara tillgänglig.

Vi håller på att inventera butikerna innan vi ska packa ner alla varor och stänga igen för iår. Eftersom vi är fem stycken blir det en del att räkna. Jag älskar denna del av säsongen - innebär att vi får umgås ihop. Låter kanske dumt men under sommaren träffas vi knappt och då är det väldigt kul med detta.

För min egen del är jag glad att jag kan jobba dessa två veckorna då jag fortfarande inte gjort någon framgång på den andra arbetsmarknaden. Bråttom har jag ju inte heller då jag behöver slutföra sista kursen innan examen.

 

Är väldigt trött nu dock, körde en omgång Yoga så min kropp är alldeles mör. Tv-tablån ser dock lovande ut så jag ska slänga mig ner i soffan och gosa. Kanske ta lite chips för att lyxa till det också. Imorgon ska vi festa till det också, chips och pizza för hela slanten.

 

Nu ska jag återgå till mitt hektiska liv och återkommer när jag är "mellan två jobb" igen.

 

godkväll