#ensamtid
Jag är inte typen som föreslår hemmakväll med hyrfilm eller dylikt. TV'n har alltid kunnat erbjuda något roligare. Kanske har det med min rastlöshet att göra eller att Jonas och jag ALDRIG kan komma överens om vilka filmer vi ska se. Vi kan inte enas för att vi inte gillar samma saker. Detta är ett stort problem. Jag har blivit anti film!
Men idag har en ovanlig sak hänt. Jag har valt att titta på filmer som JAG vill se. Oftast ser jag bara filmer som jag älskar (ex. grease, dirty dancing etc.) eller tv-serier som jag också älskar när jag är ensam.
Inte idag.
Idag struntade jag i netflix utbud utan tog mig an filmnet. Vi har antagligen det också då Jonas gjorde en deal om allsvenska matcher. Jag har bläddrat mig igenom utbudet och skrivit ner ALLT jag vill se. Även om listan innehåller åtta filmer har jag hunnit se två idag.
Glee-concert movie och hotel marigold.
Överväger att se en till innan jag lägger mig, ljusen är tända och Jonas är snart hemma från jobbet. Kanske en kort film.. en riktigt tjej film...
Ja, ibland är inte ensamtid så dåligt :)
negativitet
Jag hade tänkt att publicera mitt blogginlägg som snart kommer att finnas på Alumni-nätverket innan jag börjar förklara hur jag känner mig och vart jag befinner mig. Men jag känner att det är dags att samla ihop alla delar och försöka få allting att gå ihop nu.
Om jag skulle förklara det kaos som mitt yttre genomgår skulle ni få ställa er i kö med att ropa, för jag har hört orden förut. Orden rinner som fontäner från nära och kära, Jonas verkar dock vara immun. Han faller i ovissheten och jag önskar att jag kunde få göra honom sällskap men min besatthet har tagit över hand. Man brukar prata om att i mörket entrar ljuset sig efter ett tag, men vi är rätt många som stirrar oss blinda i de eviga mörkret.
Jag har aldrig riktigt förstått hur det är meningen att vi alla ska förstå, ens acceptera farbror blås besök.
Nej.
Istället drömmer jag. Drömmer om det bättre, där jag kan göra Jonas sällskap - där bekymmer faktiskt inte finns.
Trots det eviga mörker som jag verkar fastnat i så har mitt inre nått en acceptans. Det tog en väldigt tid innan jag kom dit. Fast jag saknar visst positivism menar Jonas, gott kommer till dem som ber om det. Antagligen gör jag det alldeles fel. Jag ber visst på fel sätt, det klingar väl illa.
Ja, förhoppningsvis omfamnas jag av positivism någon gång. Just nu passar det inte mig, inte riktigt min grej.
SOFIA
IFK är bättre än mig
När vi kom till parken igår kommenterade Jonas känslorna som jag identifierar mig med nu. Jag känner mig överkörd av ett tåg där min kropp ligger utkastad överallt - där bitarna inte längre passar. Det finns inga ord som passar bättre för att förklara hur jag känner mig. Vi tittade på IFK Norrköping när de förlorade med 1-4. Men de gav aldrig upp, de fortsatte att skapa förutsättningar men det räckte inte hela vägen fram. Jag är inte där. Jag har själv gett upp, jag gav till och med upp med att heja på dem.. Jag frågade Jonas om vi kunde gå hem. Men det handlar inte om mitt förtroende för dem, nej, igår handlade det om mig. Jag kände mig lika värdelös som en förlust.
Men jag satt kvar de 94 minuterna och apploderade ändå med stolthet av att vara deras supporter samt att jag var kvar.
Idag är det en sådan dag där jag återigen ifrågasätter min egen väg. Syftet med att göra samma sak varje dag.
SOFIA
sofia-kroppen
Mitt i all kaos finns det alltid ljusglimtar. Trots att jag står på botten och skådar världen, lyftes jag upp 5 cm i veckan. Ansvarig för alumnibloggen hade läst mitt kommande inlägg och var berörd. Min egna känsla inför texten var kluven, jag ville exponera allt samtidigt som jag inte ville visa mig naken. Sanningen är tyvärr naken så jag hade inte så mycket att välja på. Men att någon faktiskt skulle kunna ta sig an texten och få känslor, hade jag inte räknat med.
Jag minns när jag var yngre, allt oväntat som händer är goda ting. Verkligen over the top och de händer sällan men är ofta komponerade i par. Det vill säga att dessa ting kan vara mer än en sak. Nu har dock bara en god ting hänt så nu börjar jag fundera på när den andra eller tredje ska komma...? För ska vi vara helt ärliga med varandra, vilket jag tycker att vi ska, så har jag inte direkt haft något flyt senaste tiden. Flyt är absolut inte att stirra på sina fyra väggar och göra något vettigt (typ jobba) någon gång ibland. Jag jobbar ju hemma så tillfället att stirra i väggarna försvinner inte.
Sen igår fick jag en idé att jag ska ordna upp saker som jag inte har hunnit eller orkat med. Idag var jag exempelvis hos vårdcentralen och fick lite råd om tre problem som jag tycker att jag har. 1. knölen i huvudet 2. knäproblemet 3. ömmande i magen
Vad fick jag ut av detta? Jo det kommer en kallelse för undersökning alt. borttagning av den ofarliga knölen i huvudet. Mamma skulle vara stolt över att jag efter 8 år faktiskt ser till att den försvinner. Knäproblemet kan undersökas med hjälp av sjukgymnaster - intresssant så det tänkte jag fixa på fredag. Ju tidigare desto bättre? När det kommer till min ömmande mage som egentligen berör något annat, så ska jag också göra en ofarlig undersökning bara för att se att allt ser bra ut. Dock har jag undvikit denna form av undersökning väldigt länge, så nu kanske det är dags. När man sen får ordning på sig själv så antar jag att något gott av detta ska komma också.
Men som ni läsare och jag själv kan intyga så händer det inget speciellt i livet just nu. Det mest intressanta som faktiskt händer är just undersökningar av min kropp.
Men vi hörs !
SOFIA
jag är ett måndagsbarn men jag lever för ikväll
Jag har inte skrivit ett blogginlägg på länge, om man borträknar inlägget till Alumni-nätverket som jag finslipar på hemma. Det finns en del saker som jag skulle vilja skriva, få ur mig det så stressen och oron inom mig kan avta. Samtidigt upplever jag att det inte kanske blir lättare av att skriva, kanske behöver jag prata ut om det med berörda personer? Jag tycker också att det har blivit svårt att prata med människor om de problem jag upplever att de genomgår. Nästan som att man får ta emot de känslor som de vill uttrycka mot problemen.
Att jag skriver denna tråkiga introduktion är att jag de senaste dagarna gått igenom ett känslomässig karusell, där jag vill hoppa av. Karusellen har inte bara handlat om mig, nej - som alltid i en karusell finns det andra deltagare på.
Det finns så mycket som jag känner att jag behöver åtgärda, hemma som på andra ställen. Dock finns det inget utrymme för min hjälp vilket gör mig frustrerad. Jag har stor förståelse för hur knäpp jag kan ha uppfattats de senaste dagarna.
Jag befinner mig mitt i ett kaos just nu. Även om det verkar rörigt med texten så vill jag bara säga att de hinder man fastnar på, löses om du bara tar ett andetag och blundar - öppna ögonen efter ett tag och se på hindret med nya glasögon.
SOFIA
